Äntligen har våren lagt i en högre växel och solen bjöd till rejält under helgen. Vi har haft tre fantastiska dagar ihop hela familjen då Simon tog ledigt i fredags istället för första maj, en långhelg gör så mycket mer än en strödag mitt i veckan. Det kändes lyxigt! Bland annat har vi hunnit med lite skogshäng med matsäck, något vi alla – men framförallt Jonathan- älskar! Vivianna somnade i vagnen under promenaden dit medan jag stack i förväg och passade på att springa ett varv när killarna packade upp maten. Det känns så himla bra att plocka upp löpningen igen och spännande att se hur kroppen stärks. Hade det varit för ett par år sedan hade jag kört på alldeles för hårt i början, med sträckor för långa och för ofta, otålig och ivrig. Nu ökar jag successivt, känner av kroppen och lyssnar in. Det känns också stort att jag nu även springer ensam igen, eller att jag vågar springa ensam rättare sagt. Ellie och jag gjorde sällskap de första två gångerna, medan jag i tisdags testade själv. Jag säger ”testade” för att det för mig handlar om att utmana mitt inre i att våga sätta hörlurarna i öronen och sätta den ena foten framför den andra medan jag i min ensamhet låter skogen susa förbi omrking mig.
Den allra sista gången jag verkligen sprang, och då ensam, var för sex år sedan en tidig morgon på stranden i Costa Rica. Med Veronica Maggio i öronen och andan i halsen efter åtta kilometer i gassande morgonsol innan förmiddagssurfingen. En morgon som så många andra, men ändå så annorlunda. Jag minns hur jag hade blicken i den svarta sanden framför mig, hur jag följde min egen skuggas rörelser dansa framåt i takt med mina springsteg. Och hur två främmande skuggor dök upp brevid min egen sekunden efter. Jag minns hur verkligheten fragmentariskt gjorde sig påmind och hur hela kroppen frös till is när en kniv sattes mot min strupe. Jag minns den ena rösten som röt åt mig att stå stilla om jag inte ville dö, men har ingen aning om det var på spanska eller engelska. Hur det enda jag kunde tänka var nu är det slut, jag kommer aldrig mer hem igen medan den andra klädde av mig klocka och mobil. Två män överföll mig den dagen. De hann bara ta mina ägodelar innan mannen med kniven runt min hals sänkte den och min kropp reflexmässigt svarade med att springa det fortaste jag någonsin sprungit. På polisstationen efteråt sa man att jag hade haft tur, jag vet att jag ironiskt nog hade ”tur”. Att det enda som togs var saker som går att ersättas, ändå stal de båda männen något så mycket större än så. De bestal mig på min inre trygghet, och fyllde dess tomrum med rädsla. Rädsla som på ett nästintill brännande sätt gör sig påmind när jag utsätter mig för situationer eller platser där jag inte har kontroll eller inte är omgiven av människor jag känner. Det är sex år sedan, men traumat är djupt inristat i mitt inre. Därför har mina löpturer blivit viktiga, och framförallt de gånger jag nu vågar ge mig ut ensam. Att även om jag fylls med svidande oro och rivande rädsla så fort jag möter någon i skogsspåret, speciellt om det är en man, så känner jag hur jag för varje steg jag tar också tar tillbaka lite mer av min trygghet. Det är väldigt stort. Att möta sina rädslor är ovärderligt viktigt, speciellt om de hindrar en från att leva livet fullt ut. Det är modigt och starkt, tungt och krävande. Men också befriande och fint.
Hoppas att ni har haft en fantastisk helg! I veckan kommer alla recept från barnkalaset i torsdags! 🙂
コメント