Wow, vad det magiska datumet närmar sig med stormsteg! Och jag är verkligen inne i en fas av extrem iver över att dagen kan få komma NU, men samtidigt känner jag att jag vill njuta in i det sista av att så mycket fint finns framför oss! Förra graviditeten så minns jag hur jag avskydde väntan som låg i de 11 dagar över bf-men att jag redan dagen efter förlossningen önskade att jag borde ha njutit mer av det som komma skulle när jag väntade på det. Där är jag väl idag, i en limbo av otålig väntan och harmonisk förväntan. Mina vänner (och sambo) påpekar ofta att hen kan komma när som helst – medan jag är fast inställd på att gå över tiden. Det gör absolut ingenting att gå över (fråga mig om jag känner likadant den hypotetiska dagen jag blir igångsatt…) då mycket gärna får hinnas med innan och vi har hela livet på oss att njuta av varandra sen. Och jag känner hur jag för varje dag som går tänker mer och mer på förlossningen. Åh, som jag känner mig peppad! Jag riktigt längtar efter den första värken (ännu en gång: fråga mig hur jag känner när den stunden är här…) och att få uppleva det igen. Inte för att jag hade en magisk förlossning med Jonathan, snarare minns jag hur jag kände mig mentalt bortkopplad från min kropp i all smärta, hur epiduralen träffade en nerv som gav mig känningar långt efteråt för att sedan bara lindra ena sidan av kroppen och hur vi hade en förbaskat otrevlig undersköterska som drog ner hela upplevelsen totalt. Jag var rätt ledsen länge över att det kändes så tungt efteråt, att en persons (men väldigt viktig sådan) otrevliga och oprofessionella närvaro fick mig att känna mig mindervärdig och ”i vägen” på mitt livs största dag. Så sorgligt hur hennes dåliga dag, eller kanske rent av opassande personlighet över lag, gav oss i en av livets mest utsatta och maktlösa stunder (som en förstagångsförlossning faktiskt är) otrevliga kommentarer och gliringar. Jag minns så väl hur jag efter många timmars kamp frågade om det var okej att sova en stund när smärtlindringen äntligen hade börjat ta, och hur hon såg på oss med idiotförklarande blick och sa ”du förstår väl själv att du inte kan sova, du är väl här för att föda barn?”. Ursh, vad jag önskar att min självkänsla i den utsatta stund hade varit starkare och att jag hade krävt att få en mer professionell personal. Ändå är minnet av förlossningens final ett av de finaste jag bär med mig och jag känner hur ögonen börjar glädjetåras bara vid tanken på att vi ska få vara med om det igen. Och kanske är det just det slutögonblicket – men också längtan efter revansch, att denna gång få en bättre upplevelse och nyfikenheten av att se hur mycket jag med yogaandningen denna gång kan klara av själv, som gör att jag riktigt längtar!
Tankarna inför denna förlossning är i stort sett som min första, om än med några riktigt viktiga tillägg. Precis som då är min inställning att ta precis allt som det kommer. Jag är ödmjuk inför att känna efter och lyssna på vad min kropp vill och behöver just i den stunden. Visst skulle en naturlig förlossning utan smärtlindring med biverkningar vara fint (delvis för att jag skulle vilja känna mig mer närvarandra än i det groggiga tillståndet jag kände av sist), men jag har inga prestationskrav på mig själv utan väljer att lyssna in och tro på att min kropp vägleder mig rätt med vad som blir bäst i slutändan. I mitt inre förlossningsbrev med mig själv har jag satt upp som målbild att försöka ta så mycket hjälp av andningen som möjligt, våga lyssna mer på kroppens signaler istället för att bli rädd för smärtan (lätt att säga, men en bra inställning). Och viktigaste av allt – fokusera på att det är min/vår upplevelse, att jag känner min kropp bäst och vågar kräva en personal som respekterar mina/våra val!
Något som denna gång är en väldigt viktig del av förlossningen handlar om tiden efteråt: Att vi ska lämnas i fred, i lugn och ro (om inget allvarligt inträffar). Sen avnavling där klipper navelsträngen efter att allt blod har lämnat moderkakan och gå över till barnet så som naturen faktiskt har skapat det att fungera. Jag vägrar att förlossningsvårdens låga resursbudget eller åldriga rutinåtgärd ska få bortprioritera att vårt barn behöver allt blod i sin kropp! Enligt stora svenska forskningsstudier, som man äntligen har börjat ta hänsyn till, har den stress som vårdpersonalen har med att klippa navelsträngen medfört att majoriteten av nyfödda riskerar blod- och järnbrist. År 2015 kunde forskarna dessutom visa att sen avnavling även resulterar i bättre finmotorik och sociala färdigheter vid fyra års ålder. Vi vill heller inte ha Konakion (en mix av bla syntetiskt k-vitamin i fruktansvärt hög dos) som ges till alla barn på rutin i spruta vid födseln, utan väljer att jag tar oralt naturligt k-vitamin innan och efter födseln. Jag kommer dessutom vara noga med att äta mer k-vitaminrik mat veckorna innan – så som gröna bladgrönsaker och kål. Det ger bra förutsättningar för vår bebis att få i sig den k-vitamin som den behöver.
Jag har preppat min kropp med kosttillskott under hela graviditeten i form av ett dagligt intag av d-vitamin, probiotika, järn, multivitamin/mineral, omega3 och magnesium/kalcium. Och det är jag minst lika noga med nu såhär precis innan som efter förlossningen, för min och bebisens räkning. Min plan är dessutom att försöka boosta kroppen så näringsmässigt som möjligt veckorna innan, för bra fungerande tarmar och en energiladdad kropp. Det innebär väldigt lite snabba kolhydrater, mycket grönsaker, smoothies och bra fetter iform av ex kokosolja. Och i samma syfte även försöka sova mer på nätterna, om möjligt hehe.
Åh nu är det nära hörrni! ♥
Comments