Jag har ingen aning om vart detta inlägg kommer leda, det enda jag vet är att det kommer vara ärligt, sårbart och väldigt viktigt. Jag tänker släppa in er på djupet. Hur läskigt det än är. För sådant, verkligt skilldrande av livets alla delar behövs. Att våga visa vardagens fullständiga färgskala istället för ett ständigt noggrant utplock av de mest lyxiga skimren som lurar oss åskådare att tro att vi saknar det livets vackra som alla andra verkar ha enligt bilderna de postar.
Kärnan i det jag gör är att vilja inspirera till genuin och hållbar hälsa och välmående. Medveten kost och motiverande träningsrutiner i all ära – Men hälsa handlar lika mycket om att ta hand om hela sitt väsen. I med som motgång. Att ödmjukt vårda sig själv under de glittrande dagarna såväl som de tyngda av mörker, på det sätt som aktuell situation behöver. Att vara hälsosam handlar ju INTE om att aldrig må dåligt. Utan att alltid sträva efter omtanke mot sig själv och extra mycket när livet är smärtsamt och tungt och själen känns skör och bräcklig. Tillåta sig vara mänsklig och landa i sin tillräcklighet.
Det är så lätt att posta inlägg med klatschiga insikter och lärdomar för att inte tala om en tallrik piffad mat och några hejarop från gymmet. Och det är fint. Men, desto svårare är det att våga blotta sin sårbarhet och de sköra stunderna, dagarna, perioderna och episoderna bakom kulisserna. Och gud som det behövs! Så here we go!
Det är lätt att tro att bara för att man har ett hyfsat antal följare så har man upptäckt alla svaren och har 365 bra dagar varje år av sitt helt makalöst felfria liv. S Å F E L!
De senaste månaderna har jag tydligt känt mina gamla utmattningsymptom visa sig allt starkare i min kropp. Jag är inte ännu utbränd, men tydligt vidbränd. Där en slags bristningsgräns ständigt har varit närvarande, aptit har försvunnit, ett bröst med tungt tryck och sömnproblem har blivit de mest tydliga varningssignaler. Att under fyra år försöka vara hängiven mamma hemma med barn, entreprenör OCH försöka ha koll på livets alla jäkla pusselbitar samtidigt blir kaos i perioder. Och då pratar vi: K A O S. Kaos i huvud, kropp, själ, vardag och liv. Det blir lätt så när man har roligt på jobbet, när man är ambitiös, när man vill alla väl och när man vill hinna med…
Jag har sprungit i detta samhälles stress-cirkus större delen av mitt vuxna liv. Och jag ser så många i min omgivning göra exakt samma sak. Jakten på att pricka av allt på sin att-göra-lista – fastän man ändå aldrig verka bli helt klar. Den jakten står för någonting stort, något skevt. Yogan har hållit mig över vattenytan så många gånger, men man ska inte ens behöva vara där och kravla – det ska gå att hitta en hållbar livsstil där själen själv faktiskt hinner med att landa i allt när dagen väl är slut.
Nu är det nog. Det måste vara nog. Jag har dragit i alla handbromsar jag kan. Tackat nej till alla jobberbjudanden, hur smickrande de än varit. Rent av tömt schemat blankt på åtaganden fram till hösten. Jag övar dagligen på att värdera meditation framför prestation. Tränar på att göra annorlunda, rannsakar beteenden vi har och synar rötterna till dem. I början var det dagar av total krasch. Nu börjar ljusglimtarna skina igenom och jag börjar förstå att detta har blivit en spirituell resa med personlig utveckling som jag aldrig kunnat drömma om.
Jag vet inte vart jag kommer hamna, men jag är påväg och det känns meningsfullt på något sätt. Så nu vet ni, nu förstår ni tystnaden, och med det vill jag även säga att jag saknar er. Samt tacka för alla era meddelande med frågan om allt är okej. Livet hände, och jag hittar nya vägar att förstå världen på. Under sommaren kommer jag ligga lågt, posta saker när känslan och orken finns där. Djupdyka i yoga och meditationen, som under dessa månader har börjat öppna upp nya inre dörrar. Jag saknar er och hoppas ni mår bra. ❤ Ni är bäst!
