Äntligen har det börjat, vår miniflytt till Bali denna vinter. Efter över ett dygns resande från dörr till dörr så landade vi i förrgårs kväll på ön som är oss så kära. Jag har ju med Simons kusin som resesällskap den första tiden och med henne så gick den långa flygresan jättebra med båda barnen. Tacka vet jag paddan, när det kommer till Jonathan. Vivianna däremot finner det inte ett dugg intressant och då hon precis som sin bror, mamma och pappa lider av (det påhittade men ändå ack så befintliga) SMIRS (=Stora Myror I Rumpan Syndromet) och därmed inte kan/vill sitta still så har hon och jag undersökt hur många gånger man hinner gå fram och tillbaks i planets gångar. Väldigt många, om någon undrar.?
Att flyga så långt med barn och dessutom till en ny tidszon (7 timmars skillnad) tar på allas krafter. Så nu försöker vi bara hinna ikapp kropp och huvud. Jetlag är alltid en utmaning med småbarn och min erfarenhet är att det bästa man kan göra är att bara hänga med i karusellen. Försöka hoppa på den nya platsens tider när det kommer till rutiner av att äta och sova. Men att sedan vila när de vilar. Jag skulle tippa på att det är ca 32-33 grader varmt, svårt att förstå att vi för ett par dagar sedan lämnade 30 cm snö och bitande kyla. ?
Vi hörs mer när vi landat ordentligt i vår vardag härnere. Kram!
