Det är lustigt, att en tillvaro kan vara så påtaglig, Och ändå så osynlig.
Vissa av mina dagar är riktigt bra, de är de läskiga. De får mig att tro att jag har en större energireserv än jag har. Och trollar hjärnan att tänka att jag kan göra av med mer än jag har kapacitet att återhämta. Utåt sett är jag då precis som vanligt. Inuti får jag kämpa för att lyckas se gränserna som nu ter sig som utsuddade fisklinor men som ljuder öronskärande om de övertrampas.
Sedan kommer de tunga svåra-att-gå-upp-men-måste-ändå-dagarna. Inte sällan som följd från missbruket av de bra. De är de mest skrämmande. För att minsta lilla stresspåslag gör att bröstkorgen tyngs ner så pass att jag undrar om mina lungor någonsin kan bli helt fyllda med luft igen. För att hjärtat låter sig skena likt en vild häst som aldrig verkar vilja tämjas åter. För att min hjärna ödeläggs likt en produktiv fabrik som gått i konkurs Och inte har råd att betala sina arbetarteam av skarpa ingenjörer och flitiga producenter. Nedstängd. Så att tankarna blir glesa och tomma. Initiativförmågan ur funktion. Minnesbanken fullbelamrad. Känslovolymen oproportionerlig. Skyddslagrena tunna som löv. Själen trött, bräcklig och öm. När det som brukade vara roligt och lockande känns likgiltigt.
När krascherna kom allt tätare uppstod nästan mer ilska än rädsla. Att jag lät mig bli såhär fartblind och vårdslös när alla mina motiv var fina och omtänksamma.
Jag skuldbelägger inte längre mig själv, jag har kommit förbi det stadiet.
Val jag har gjort, vanor jag har skapat, instinkter jag fötts med, händelser jag utsatts för, omständigheter jag tilldelats och erfarenheter som blivit inprogrammerade i mitt djupaste väsen har lett mig hit.
Det är okej. Nu finns bara själv-medkänsla och kärlek.
Och tillit. Jag känner en sådan skär tillit till att livet ger mig exakt det jag behöver för att ta mig dit jag är menad.
Samtidigt som jag känner mig skyldig att ta mitt ansvar för att ta hand om mig, lyssna inåt och ödmjukt ta emot.
Så det är exakt det jag gör just nu, återhämtar. Hämtar hem mig själv och livet.
Foto taget av min underbara vän Deniese Thorvaldsson