Det är en farlig mark att köra på, gränslandet mellan fungerbar och motorstopp. Speciellt eftersom att ingen karta eller visuell tankmätare finns att tillgå. Men däremot en vilja att klara mer än vad som är lämpligt. Och två underbara barn som man så gärna vill ge mer av sig själv till än man vissa dagar har att ge. Farlig kombo. Farlig terräng. Jobbigt, Sorgligt Och så jävla frustrerande. Men någonstans okej just nu.
I ett par dagar har vi varit i Kalmar hos nära familj för att få miljöombyte, bortskalade måsten och ett par extra hjälpande händer. Så mysigt och värdefullt. Och en viss tankning sker, Ett steg framåt. Yes.
Tills vi ska åka hem och jag på hemvägen tänker att det vore passande att ”hoppa in” på Ikea med barnen för att köpa ett bananträd. Försöker nu fylla på vårt hem med växter och levande grönska. Känner så starkt att natur kommer vara en viktig del av min tillfrisknad, vill ha den nära. Att då bocka av det inköpet på vägen kändes hyfsat smart. Bort glöms hur stort detta varuhus är. Och hur enormt det kan bli.
Efter att ha traskat igenom hälften av avdelningarna bestämmer sig Jonathan för att busa. Under ett ögonblicks verk har han sprungit runt hörnet och trots att vi är i släptåg så är han borta när vi sekunderna senare kommer ifatt. Borta. Finns inte bakom något hörn, garderob, soffa eller framför de lockande skärmarna med lekprogram. Jag springer. Men hittar honom inte på någon av de nästkommande fyra anledningar varken framåt eller bakåt. Först känner jag mig som avtrubbad och tom på tankar. Sedan öser rädslorna och tankarna in över mig som en aggressiv atlantvåg… Kan barn kidnappas såhär i dagsljus bland folkmassorna i ett varuhus? Kanske finns det idioter som kommer just i detta syfte, att lirka med sig barn medan de distraherade föräldrarna ovetet står och väljer ut köksluckor? Skulle någon främling ens kunna motivera honom att följa med frivilligt? Eller kanske har dessa idioter en liten spruta med bedövningsmedel med sig som de snabbt sticker till med? Kan han själv springa ut genom kassorna och försöka hitta bilen själv? Är han rädd? Vad hade han på sig?
Vi letade i 20 minuter (!) och medan den snälla personalen var i full gång med att ta upp beskrivningar och aktivera sitt söksystem (Ikea har ett ordnat system mellan avdelningarna just för dessa händelser) så ringer mamma ifrån den plats han sprang ifrån oss. Jonathan har kommit springandes mot henne. Han har gömt sig under en säng och väntat på oss. Taggad på att leka kurragömma, utan att meddela resten av deltagarna.
När jag minuten senare tar honom i min famn blir det känsloexplosion. Mellan lättnaden av att ha honom hos mig, kärleken som hans doft framkallar och den övermäktiga rädslan av de skräcksceniarion som mitt huvud redan har skapat.
Då förstår jag, det är frontalkrock och jag är tre enorma steg tillbaka. Inget mer Ikea framöver.