Gud, vilken chock det blev att behöva dra på sig ett par jeans imorse. Man har vant sig så starkt vid värmen att dessa dagar med försmak på hösten känns lustiga. Även om den detta år är väldigt välkomnad, kvoten av sommar har verkligen fyllts på till bredden och hösten lockar nu med sin höga mysfaktor och krispiga luft.
Denna höst kommer med stor förändring och nya rutiner. Efter att ha haft båda barnen hemma så ska Jonathan börja i förskolan för första gången. Det känns fint att han har kunnat vara hemma med mig i 3,5 år då det har varit rätt i vår familj och vi har haft möjligheten, men samtidigt känns det väldigt bra att det nu är dags. Och som han har längtat! På helgerna har vi sedan i vintras promenerat till förskolans utegård och där lekt, gungat, klättrat och tjuvkikat in i fönstren. Minst sagt var det en förväntansfull kille som klev in på sin avdelning med mig hand i hand igår. Och i ärlighetens namn tror jag nästan att jag var snäppet nervösare, det kändes nästan som att det var jag själv som skulle börja i ny skola. Kommer det alltid kännas så som förälder, att när ens barn gör något i livet så är hälften av ens eget hjärta fysiskt med i upplevelsen? Mäktigt! Första dagen bestod av en avvaktande liten kille, observerande och med lite lätt försiktiga moves i omgivningen. Andra dagen, idag, var han redan varmare i kläderna, han visste vad han ville leka med och när en av de äldre tjejerna kramade om honom hårt i slutet av vår vistelse så sken han starkare en solen och sa ”vi ses imorn”. Stort!
Nu sover båda barnen lunch ute i vagnen och jag filar på en ny blogg-utsida, det är dags att det blir lite smidigare att hitta recept!
