Dagarna tickar på och den höstiga luften känns så härlig att andas in. Jag har nu kört dagarna själv med barnen i en veckas tid, och det är lustigt hur stor kraft dessa få dagar har haft på mig. Ni som känner mig eller har följt mig ett tag vet att min energi ofta är riktigt, riktigt hög många av dygnets timmar, och att jag ofta får jobba med att komma ner i varv. Som tur är har jag yogan, utan den skulle min energi kasta in mig i väggen gång på gång för jag har inte den energitank som mitt huvud kräver. Men dessa tre veckor som tvåbarnsmamma, trots enorm brist på sömn och händer (önskar jag vore en bläckfisk) har på något spännande vis lett in mig i ett stadie av… lugn. Jag var rädd för att det snarare skulle stressa mig att inte jobba varje dag eller inte hinna/orka vara sådär supermegaeffektiv hela tiden (har man en gång vant sig vid det tempot så är det ofta svårt att bryta). Istället har jag hamnat i ett flow med mycket reflektion kring livet och känslor av att det som blir faktiskt är bra nog. Contentment känns som ett passande ord på engelska. Livet har gett mig ett andrum och det känns så välbehövligt. Nu ska jag försöka välkomna det med öppna armar och använda all den lust jag känner inför att varva ner och fylla på med bestående energi. För där mitt i det avskalade lugnet föds just en stark lust att vilja ta hand om sig själv på bästa sätt, med bra mat, motion och människor. ♥
