… Gah! Vad sömnen har fått tagit ett kliv tillbaka den senaste veckan. Vivianna är mitt uppe i fasen av kvällsskrik, en vanlig period under bebisars första månader där kvällarna består av timme efter timme med otröstlig gråt innan hon äntligen somnar av utmattning. Och med en perfekt timing så har J vaknat lite väl tidigt de senaste mornarna, intassandes till vår säng utan den minsta plan på att somna om utan snarare väcka sin älskade lillasyster. Frustration deluxe. Så vi går ner till köket, tänder levande ljus, mixar smoothies och kokar ägg eller gör äggröra. Det som har slagit mig mest med att bli tvåbarnsmamma är vilket jättekliv jag har tagit personlighetsmässigt. Jag har sagt det förut, att jag bär på en väldigt tydlig känsla av att jag håller på att utvecklas rejält just nu, utan att egentligen veta exakt på vilket sätt. En diffus men häftig känsla. En del av den utvecklingen sker definitivt i min mammaroll, min kvot av tidigare nonexistserande tålamod och mitt ständiga behov av att vara effektiv.
Att bli mamma var för mig väldigt efterlängtat men ärligt talat också rätt chockande. Även om jag trodde mig vara förberedd så blev klivet in i familjelivet jobbigt, jag saknade min egentid, min frihet och kände mig ständigt stressad av att vara effektiv men samtidigt duga som en närvarande mamma. Simon klev däremot in i papparollen på det mest naturliga och vackra sätt, så engagerad och fantastisk på alla sätt och vis. Jag jämförde mig nog en hel del med det jag såg, vilket ihop med mitt inbyggda ideal att som kvinna knyta an till mammalivet automatiskt, förvärrade känslan. Yogan hjälpte mig tonvis här och jag fick verkligen öva på att acceptera att livet som jag kände till det var slut, och ett nytt fött. Detta skrämde mig innan lillan kom, att det skulle kännas likadant som första tiden med Jonathan. Jag kände nog till och med ångest, men som tur var vägde drömmen om en större familj tyngre. Idag känns nämligen allt så annorlunda, så behagligt vackert och självklart. Jag närmar mig två månader som tvåbarnsmamma och jag stormtrivs! Jag älskar att vi fyller våra dagar med mysigt hemmahäng, kompisdejter, utflykter till skogen och lek. Någonting skedde inom mig, min kvot av tålamod utvecklades, mina effektivitetskrav skalades bort och jag njuter av tillvaron. Visst känns vissa stunder påfrestande, med dunkande huvudvärk av sömnbrist, en trotsig tvååring som gör precis tvärtemot och en skrikande bebis. Men så fort jag får en stund av stillhet för mig själv, så lite som att de båda sover lunch räcker, så laddas min energi upp och jag känner mig upprymd igen. Efter fem år av kvarliggande stressproblematik från utmattning så har mitt energibatteri sakteligen börjat fungera igen, det laddar upp sig som det ska, tack vare att jag skalar bort och accepterar en vardag som inte är 100% fixad och effektiv. Och det känns så rackarns bra!
Och att ha båda barnen hemma istället för att det stora ska vara på föris känns så rätt. Vi ser till att träffa kompisar, svänga förbi öppna förskolan, vara ute i naturen, göra små utflykter och mixa vardagen med vila och roligheter. På torsdag har vi bjudit in Jonathans små vänner med mammor på Halloweenmys. Det vankas utklädnad, rawfoodfika och mellis av ruggigt gott och rysligt nyttigt slag. Mysigt! Nu vaknar snart småfolket efter lunchvilan och vi ska baka raw chokladmums till ikväll! 🙂 Hoppas ni får en fantastisk helg!
