Vi är här! Efter drygt tio timmars flygresa som gick fantastiskt bra med barnen så landade vi i Fort Lauderdale sent igår. Jonathan har varit med mig till USA tre gånger innan medan denna gång är Viviannas första. Och min första resa med båda barnen, vilket såklart är spännande. Första resorna jag gjorde som förälder kändes som världens kulturkrock. Sedan jag var 18 år har jag regelbundet rest och jag var 19 när jag köpte min första enkelbiljett till Costa Rica ensam. Att helt plötsligt resa som mamma blev nästan som en identitetskris. Det fick mig att känna besvikelse och ledsamhet, det låter inte så PK men är ärligt och verkligt. För inte sällan vet vi logiskt sätt att saker kommer bli annorlunda när förändringar sker, ändå finns tidigare erfarenheter med undermedvetet och bygger upp förväntningar som ibland inte överensstämmer med verkligheten. Då blir det krock, ofta besvikelse och i mitt fall tog den form i en irrationell känsla av orättvisa. Jag tyckte det kändes orättvist att mitt älskade sätt att resa nu var utbytt mot något oigenkännbart och kunde nästan känna irritation mot Jonathan för att han hindrade mig att resa ”på riktigt”. Såklart inte rättvist mot honom, men känslor är känslor och ibland är de irrationella innan man får ordning på sina tankar. För mig övergick det i frustration och rädsla över att min stora passion nu skulle få flytta ut totalt ut mitt liv och därmed sorg. Men så landade jag i att det ju faktiskt inte behöver vara antingen eller, att jag ju visst kan fortsätta resa men att det jag behöver acceptera att konceptet blir annorlunda just nu. Och att det jag får istället, mina barn, är värt det tusen gånger om. Jag tillät mig att sörja över att den resande Louise jag var, med en surfbräda under armen och utan någon annans behov än mina egna att ta hänsyn till inte finns längre. Det är okej och skönt att låta sig sörja det som försvann när man blev förälder och gör en definitivt inte till en sämre mamma eller pappa. Men jag riktade därefter om mitt fokus på hur mitt liv ser ut nu, som mamma, och på hur spännande det ska bli att få lära känna denna version av mig själv. För jag vet att vi kommer fortsätta resa, att vårt resande inte kommer vara varken som det var innan barn men heller inte som typiskt ”Svensson-resande”. Det kommer bli på vårt sätt, utefter hur vi är, tycker om och vad som känns bäst i stunden. Det ska bli spännande att få utforska! Inatt när jag kröp ner i sängen i mitt gamla rum med barnen på varsin sida tätt intill så spred sig ett lyckorus genom min kropp. De stunderna väljer jag att lyfta inom mig.
Jag väcktes i morse klockan 03.30 av två små klarvakna barn, varav den ena ivrigt ville ut och bada i poolen (den stunden blundade jag och tog ett djuuuuupt andetag). Hehe… Men i 3.5 timma lyckades jag underhålla i vårt sovrum, vi sjöng, läste bok, såg på barnprogram, lekte, packade upp och busade. Därefter tog vi en promenad med hunden, gick hem och åt frukost och badade i poolen. Resten av dagen vigde vi åt att försöka landa tidsmässigt och mentalt, vi åt mat ute och fyllde därefter på kylen med grönsaker och frukter. Barnen somnade redan vid 17.30 och vi åt en lång middag ute på altanen. Mys!
