Och så börjar denna resa lida mot sitt slut. Två mysiga veckor ihop med saknad Florida-familj och ett vackert besök i fina Mexiko. Att resa med ett barn i snart-två-års-åldern är varken en dans på rosor eller i närheten av en slappsemester. Men allt går med en öppen inställning (och Paw Patrol). Och jag är så tacksam över att vi lyckades få till ett besök i den lilla amerikanska kuststaden som häftigt nog fortfarande känns lika mycket som mitt hem nu som för sju år sedan. De senaste dagarna har vi bara hängt på hemmaplan, tagit promenader, lekt i poolen, umgåtts och jag har fått tid över att planera vårens yogaklasser. Vår närmsta strand har tyvärr varit avstängd på grund av hajattack, något som sker var och varannan månad tyvärr (det låter ofta värre än det är). Och av den anledningen så väljer jag att numera inte surfa när jag hälsar på här, det känns så onödigt att ta risken då en haj lätt tar din fot för att vara tonfisk. Så jag väljer hellre att sysselsätta mig med att måla med kritor på uppfarten. 🙂
Ikväll lyfter planet hem och som jag längtar efter att få mötas av Simons armar på flygplatsen, den känslan ger mig alltid en mage fylld med fjärilar. Mitt fina hjärta, åh det är bland det bästa jag vet- att få komma hem till honom efter en resa. Jag tror nämligen att en stor del av min kärlek till resandet är att jag älskar hur det ger mig fysisk distans att kunna se saker på hemmaplan (som jobb, ideer etc) klarare och att sedan få uppleva känslan av att komma hem. Den känslan är svårslagen. Nu känner jag mig sådär klar i huvudet, verkligen fylld med motivation och inspiration till vårens alla häftiga projekt. För tusan så mycket häftigt som kommer ske denna vår!
Och just ja, vår Lilleman har börjat släppa på de verbala spärrarna och säger alltfler ord. Det mesta som kommer ut är dock mat-kopplat, undrar vem han tar efter… Populära ord: ägg, ärta och anana (ananas för den som missade det).
Comentários