Imorgon åker vi hem! Vi har nu varit här i snart två månader, jag och barnen. Simon de två sista veckorna. Alla våra familjmedlemmar och nära vänner i omgångar. Jag har hunnit leda ett större yogaretreat och jag har gift mig med mitt livs kärlek. Igår låg jag och tittade igenom några bilder som jag knäppte dagarna innan vi åkte, där i slutet av januari. Ett på barnen lekandes i snön. Ett på dem lekandes inne och jag kunde inte hjälpa att tycka att de såg så små ut jämfört med nu! Ett på Simon på Norrköpings vackert upplysta hamnbro i den kalla fredagskvällen påväg hem ifrån en middagsdejt, han hade dragit upp jackan till hakan och ser sådär snygg ut som bara han gör. Bara två månader har gått sedan dess, ändå känns det som en livstid har passerat. Så mycket känns annorlunda och förändrat. Positivt och fint. Stort och nästan överväldigande, eller förresten- väldigt överväldigande. Jag vet inte exakt vad som är annorlunda i livet konkret, kan inte sätta fingret på det, men jag stannar i känslan och låter svaren komma när allt har lagt sig.
Så många tankar och känslor har hunnit passera igenom min kropp denna resa. Distansen till vardagen och utrymmet att få leva lite närmare det liv som uppenbart passar min kropp och personlighet så mycket bättre denna årstid har gett mig något stort.
Jag har funderat mycket på vilka relationer jag vill ha i mitt liv och hur jag ska hylla dem på ett mer prioriterat vis (om än med ödmjukhet inför att vi faktiskt är inne i ett av livets mest krävande faser – småbarnsåren).
På hur jag fördelar min tid och hur jag vill använda den. Jag har synat alla dessa läxor som livet slänger åt mig med stressproblematik i vitögat och denna gång försökt att verligen lära mig av dem istället för att bara parera.
Hur enormt stor min och Simons kärlek är, men hur lätt det är att låta den komma i skymundan under just dessa krävande år av vårt föräldraskap. Vår kärlek har sedan start alltid varit påtagligt stor och levande, men med barn i bilden har det varit lättare att låta den kommer längre ner på listan av prioritet. För tre år sedan skrev jag på bloggen att vi resonerade att under dessa år ta ett stort andetag med vår relation och djupdyka ner för att sedan hålla andan under vattnet medan vi kör småbarnstiden och sedan ses på andra sidan, när vi är ute ur den. En slags metafor för att vi helt enkelt skiftar i stort sätt allt fokus från vår relation till att ge kraft till barnen och oss själva som individer för att orka med. Hugedamej så fel vi hade! Varken vår familj eller vi som individer mår bäst av att prioritera bort vår relation för att ge plats åt föräldraskapet. Vi behöver snarare ge mer näring nu om någonsin till vår relation för att kunna odla så mycket kärlek, närhet och ödmjukhet som möjligt att kunna ta utav när kraftdepån sinar. Vi behöver se, höra och respektera varandra och varandras behov nu som mest för att faktiskt komma ut hela ihop på andra sidan och fortfarande vilja välja varandra igen. Det är en supersvår ekvation i vardagen, att ta av tid och energi man ofta inte har för att värna lite extra om varandra med vardagskärlek och inte minst söka gemensam egentid. Att våga be om hjälp med barnvakt. Men jag tänker att om man har det som värdegrund och inställning redan från start så är en stor del av jobbet redan gjort. Det är hur som helst vår inställning numera och det vi jobbar på sedan ett bra tag tillbaka!
Det och så många, många fler insikter och betydelsefulla tankar har kommit till mig dessa veckor. Bali ändå, magiska, läkande och varmhjärtade plats. Tack för att du finns och alltid tar emot oss!
Nu ser jag fram emot att komma hem till den svenska våren, få åka hem till min bästis och dricka te och prata om allt mellan himmel och jord, springa, göra en ordentlig vårrensning i hela huset, pussas med min make (Kan inte få nog av att benämna honom som det!) Och se vad själen har vaskat med sig hem för guld från Bali när allt har fått landa. Men först och främst ser jag fram emot lugn och ro. Vi ska komma in i hemmarutiner, men tempot ska vara lågt och skönt!
Dessvärre blev våra sista dagar kantade här av rejält med förkylningsinfluensa, så nu håller vi tummarna för att vi mår bättre när det är dags för hemfärd!
Hörs hemma i Sverige!
Foto taget av fantastiska Deniese Thorvaldsson och Yogabrallorna kommer från Yogia (annonslänk)