Igår bestämde vi oss för att nattamningen ska bli ett avslutat kapitel. Jag vill verkligen fortsätta amma Vivianna, men känner att just alla dessa småmål nattetid leder till en onödig trötthet hos mig och det känns dags att bryta. Pjuh. Men med tanke på vilken vakeninsats av hysteriskt gråt det ofta medför så har det tagit oss en stund att ”ta sats”, så att säga. Men nu, nu kör vi! Sagt och gjort så hade vi en skrikande liten tjej hos oss mellan klockan 21.30 till 03.45… Då hon slocknade av utmattning för att sedan vakna vid 6.30 glad som en lärka. Hennes mamma var inte så ”lärk:ig” av sig idag, om vi säger så. Hehe. Fast ändå kändes det som en bra dag, i vanliga fall hade en sådan trötthet fått mig på platt fall och jag hade kraschat vid minsta lilla motstånd. Men nu, efter att jag undet de senaste månaderna börjat springa samt i samma veva varit konsekvent med bra mat – och därmed fått tillgång till den där extra energin jag har berättat om så har jag också blivit så mycket starkare mentalt. Och jag känner mig klarare i huvudet. Jag är liksom bättre förberedd psykiskt och mer benägen att möta de lite extra tuffa dagarna. Jag kan aktivt tänka ”okej, idag är det dags att dra ner på tempot och öka kvoten av tålamod och tolerans”, och faktiskt leva så. Inte till perfektion såklart, haha jag är ju människa, men med bra mycket bättre insats än någonsin tidigare. What a win win!
Så med en låg energinivå har vi haft en lugnare dag idag. Jonathan å andra sidan har kört järnet på förskolan och det känns nu rätt bra. En sådan lättnad och även spännande att få utforska våra nya rutiner på hemmaplan. När jag hämtade honom vid 14 stod en lite äldre tjej med flätor och tittade på oss ute på gården. Till henne gick han fram, tog hennes händer och sa ”Tuva, nu ska jag åka hem men vi ses imorgon”. Hand i hand gick de till grinden, kramades och han lyfte hennes ena hand med avskaft blåmålade naglar och sa ”åh, vilka fina naglar”. Väl i bilen var han en helt annan kille än den jag lämnade imorse. Han berättade att han hade mött Tuva i buskarna på utomhusgården och att hon gick på en annan avdelning. Och med det bredaste leendet sa han ”mamma, jag är kär. Jag älskar Tuva. Vi ska nog gifta oss och sedan bygga barn”. Och så har det fortsatt hela eftermiddagen. När Simon kom hem så tog jag och Jonathan sparkcykeln till lekparken med spaden i högsta hugg. Där satte han direkt igång med att gräva i sanden och visa mig, ja för ”mamma här mamma ska nog Tuva och jag bygga hus. Då bor vi nära dig och pappa också”. Älskade, älskade unge. Tänk vilka kraftfulla, råa känslor vi har kapacitet att känna, oavsett ålder, till andra människor. Vänskap, kärlek, gemenskap – vilken enorm källa av upprymdhet och glädje det skapar inom oss. Vackert, så vackert.
Nu närmar sig klockan åtta, Vivianna har somnat och jag ska passa på att göra detsamma strax. Tänker att jag försöker ladda upp så gott jag kan inför ännu en tuff natt. Hoppas er dag har varit fin!
Comments