En av de stora skillnaderna mellan att vara gravid för första gången jämfört med tvåan är att man inte riiiktigt håller samma stenkoll på vilken graviditetsvecka man är i just nu. Istället för att (som under första graviditeten) direkt svara med både korrekt vecka plus antal dagar inom sekunden så står man nu och funderar en stund innan man säger ”tja, vecka sexton, eller nej vecka sjutton för tusan. Tror jag”. Förra gången var allt så nytt, så stor och framförallt var man inte lika sysselsatt med en ivrig och underbart energisk storebror dagarna i ända. Man hade liksom tid att sitta och räkna ner exakt antal dagar till beräknad födelsedag. Denna gång är givetvis lika stor, men på ett annat sätt. Jag har länge brottats med verklighetsförankringen till att våga lita på att det verkligen slutar med bebis och inte missfall. En ren försvarsmekanism i mitt huvud, skulle jag tro. Därför var det en otroligt ljuvlig känsla som fyllde hela min kropp när jag började känna rörelser i magen. Med J började det tydligt i drygt vecka 20. Denna gång har jag haft förnimmelser av liknande miniatyr-rörelser redan i vecka 14, ett kittlande fladder som jag misstänker var små minirörelser (och inte tarmar hehe) från en liten krabat därinne som vill lugna sin mamma. Igår kändes det väldigt tydligt och det skapar det där efterlängtade lugnet inom mig.
Att vi sedan börjar närma oss hälften av tiden känns lustigt. Och i detta fall, rätt skönt att de första månaderna är bakom oss. För äntligen känner jag hur energin börjar återvända – och för en personlighet som måste göra femtio saker samtidigt så är det rätt skönt att kroppen börjar hänga med i svängarna igen.
Vad är annars annorlunda? Min kropp växer och börjar bli sådär härligt kurvig, fyllig och mysig. Och största skillnaden är nog hur den känns på insidan, min kropp känns totalt annorlunda. Inte så konstigt med tanke på att den är busy 24 timmar om dygnet med att skapa en ny liten människa, den processen är lätt att underskatta. Och att jag nu uppfattar skillnaden på min kropp som icke gravid och gravid på ett annat sätt denna gång är antagligen tack vare yogan. För att yogan gör mig så enormt in tune och uppmärksam på allt som sker på insidan. Yogan gör som bekant att man börjar lyssna inåt och verkligen lär känna sin kropp istället för att bara leva i den som ett skal. I början kunde jag känna frustration och motvilja inför att så mycket kändes så förändrat, som att min emotionella känslighetsfaktor har ökat med tusen, att jag känner annorlunda kring saker som annars varit så självklara och att träning som förut var vardagsmat nu gör mig enormt andfådd. Sedan började jag tänka till, respektera min kropp och credda den för det fantastiska arbete den genomför. Jag släppte på kontrollen av hur allt ”normalt är och ska vara” och börjar öppna upp för att bara hänga med på denna häftiga resa.
Så kul förresten att hälsohelgen i juni sålde slut på mindre än 48 timmar, vilket gäng vi kommer bli! 😀
Comentarios